Jakobsbergsskolans vara eller icke vara

Med anledning av den senaste tidens turbulens om vad som tidigare beslutats eller ej när det gäller det nya Teknik- och Innovationscentrets placering, finns det skäl att blicka tillbaka lite på Jakobsbergs skolans historia. Jag tänker m a o i detta inlägg inte fördjupa mig i vilka beslut i frågan som tagits eller inte tagits. Gör jag det, så blir det på Kommunalrådsbloggen (länk i spalten t h).

Centret/centrumet - välj själv - skall inrymma alla  gymnasieutbildningar som inte finns på nuvarande Brogårdsgymnasiet samt SFI och KomVux, är det tänkt. Det var i varje fall vad som sades i samband med beslutet i juni 2011.

Jag som KS-ledamot har gått med på att ge ett planuppdrag för kvarteret Björktrasten. Detta beror på att när ett Teknik- och Innovationscentrum diskuterades för flera år sedan, dvs långt innan det att Sweco genomförde sin skollokalsutredning, så var det tomten i hörnet Norra Staketgatan och Prästgatan som nämndes, där parkeringsplatsen nu ligger. I det skedet fanns det också tankar på annan bebyggelse bakom Stadshotellet och att riva Broängsbadet var ännu inte aktuellt. Jag har tyckt att det har låtit vettigt.

I ett senare skede har det talats om att man skulle kunna bevara Jakobsbergsskolan och på något sätt "bygga in den" i ett nytt Teknik- och Innovationscentrum. Även detta har jag tyckt låtit som en vettig tankegång - att bevara och utnyttja denna fina, gamla byggnad.

För mig är det helt enkelt otänkbart och oacceptabelt att riva nuvarande Jakobsbergsskolan. Blir det fråga om det, måste vi oundvikligen utreda ett alternativt område! Det är inte heller bara att ändra på den i fullmäktige fastlagda tidsplanen. Ska vi göra det, måste vi antingen ta ett nytt beslut och delegera till KS att ta beslut om åtgärder som avviker från den beslutade tids- och åtgärdsplanen eller också lyfta alla avvikelser från dessa till KF för beslut.

Jag har om inte förr under de senaste två åren lärt mig att prat och muntliga förespeglingar inte är något att lita på. Därför måste vi presenteras ritningar över området innan vi går till beslut samt få en redogörelse för hur detta område kan täcka de behov som finns. Redan finns det ju uppenbara problem, nämligen med fordonslinjen. Vändplan för långtradare går knappast att klämma in där.....! Det går inte heller bakom stadshotellet!

Ska vi samlokalisera alla återstående utbildningar, är därför den av Sweco föreslagna tomten på Svinvallen den absolut lämpligaste. Förutom att man har tämligen nära till Brogårdsskolan (man har tänkt att eleverna skall samutnyttja matsal, men den idén får man då kanske överge?), har man även lätt att komma in med fordon. Alternativet är att övningsplan för långtradare etc blir kvar vid Presterud.

Förberedande klass 2 eller 3, 1917 eller 1918 med både pojkar och flickor. Min mor inramad näst längst t h vid frökens knä.

Inifrån ett av klassrummen, troligen omkring 1917 - 1918 (åter min mor inramad).

Flickskolan
Den första flickpensionen bildades ca 1815 och låg vid Sjötullen. På 1830-talet skapades en pension i Jerns gård vid Hovslagaregatan och en välrustad flickpension, Wagnerska flickpensionen, som styrdes av stadens fruar, skapades 1844 och lokal uppläts i Fiskalgården.

1864 öppnade fröken Therése Kamph en skola för flickor i handlare Olssons gård på Gamla Kyrkogatan. Skolan lades ned 1871. 1873 hade en syster till rektor Magnell, fröken Magnell, pension på Östra Staketgatan.

1875 tänkte man låta flickorna nöja sig med folkskolan, men året efter annonserade rektor Lagerlöf vid Läroverket ut en kortare kurs i språklära och litteraturhistoria för flickor. Några dagar senare kom några personer överens om att skapa ett elementarläroverk för flickor. Den 4 september 1876 invigdes skolan med 67 elever.

Året därpå flyttade skolan in i Gamla Hotellet vid Södra torget. I och med stora donationer fann dock lokalfrågan sin lösning och flickskolan kunde flytta in i sina lokaler (idag Jakobsbergsskolan), som invigdes 1905. 1909 tilldelades den 8-åriga flickskolan normalskolekompetens. (Källa: Axel Emil Lööfs och Arvid Ernviks Kristinehamns Historia, del III)

Någon gång runt 1920. Julia Linder, klassföreståndare, stående näst längst t v. Min mor Karin Dahlman inramad längst framme t h. Vega, sedermera Kappner inramad längst t h.

Gympalektion med fröken Holmberg. Min mor inramad i mitten. Förmodligen vännen Vega bredvid t v.

Skolvägar
Både min mor och min syster har gått på den gamla Flickskolan, som Jakobsbergsskolan hette förr. Själv gick jag mina första tre år i Hantverkshuset på andra sidan ån; nu privatbostad. Vi gick balansgång på räcket över ån hem från skolan och tävlade om vilka som kunde hålla skolväskorna längst ut på fingret utan att tappa ned dem i ån.

Även min mor gick balansgång över ån, har hon berättat (hon bodde mitt emot stationen på Spårgatan), fast då var det bara ett smalt järnräcke, sa hon när jag som vuxen berättade om min och mina kamraters balansgång och tyckte att min balansgång på det tämligen breda träräcket väl inte var så värst mycket att komma med....

Ibland var min mor väldigt orolig av sig, men tydligen inte när det gällde skolvägen. Ja, det var andra tider på den tiden! Kul hade vi, iallafall, och ingen vare sig tappade skolväskan eller ramlade ner i ån - varken på min eller min mors tid! Detta bara sagt som lite kuriosa och inte som en uppmaning till barn att gå på broräcket på väg hem från skolan..!

Kristinehamnsbördig ny i MP:s styrelse

Den Kristinehamnsbördige, ja, det är Jan Holmstrand, tvåa från vänster, som från och med 11 december 2011 är ny ledamot i MP:s styrelse i Kristinehamn. Bilden är från någon gång på 70-talet, oklart exakt när, eftersom jag inte sparade varken datum- eller tidningsangivelsen.

Texten under bilden: "Inför publik av ungdomar från Mariebergsskogens fritidsgård och f d narkomaner från Fryksgården pratade de ut om knarket igår. Från vänster Gray Bergqvist, ordförande i debatten, narkotikaläkaren Jan Holmstrand och polismännen Olle Martinsson och Inge Stålbom, Karlstad.

Det är i skolornas OBS-klasser nya knarkare och alkoholister rekryteras! Där stöts många unga ut för första gången - en utstötning från kamraterna som skapar besvärligheter för resten av livet...

Det sas på en knarkdebatt på Mariebergsskogens fritidsgård i går. Tanken var att före detta knarkare från Frykgården skulle informera friska kamrater från fritidsgården.

Det sades många bittra ord om icke närvarande beslutsfattare. T ex om att det bara finns gigantiskt stora vårdenheter trots att alla vet att riktig vård bara kan ges i små enheter som vinner narkomanernas förtroende.

- När man försöker påverka myndighter i sådana frågor känner man sig förmodligen som den som sitter i Vietnam och vill försöka påverka dom som fattar besluten i USA...[...]"

Jan Holmstrand jobbade vid tiden för bilden som läkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala, har därefter jobbat som distriktsläkare i 20 - 30 år och är nu på deltid tillbaka till sina rötter och sin barndoms hemtrakter, som han känner djupt för, liksom för vad som händer och sker i gamla Lusasken.

En annan ny är Louise Hamilton, men jag låter webbredaktören göra en närmare presentation av henne på Miljöpartiets i Kristinehamn hemsida, som jag hoppas nu med den nya styrelsen snarast kommer att uppdateras - det var ju nu dessvärre närmare ett år sedan!

Till minne av Brita Ericson, Ethel Halvarsson och några andra

Kristinehamn är inte bara hus, vägar eller hål i asfalt. Kristinehamn är också människor. Efter att ha varit ifrån stan i 29,5 år innan jag åter bosatte mig i kommunen i januari 2002, var det alltid lika roligt att träffa eller se någon av mina föräldrars vänner eller bekanta. I synnerhet som min mamma gick bort redan för nu 16 år sedan och min pappa för 36 år sedan.

Det blev alltid en igenkänningens glädje, då de såg ut ungefär som jag mindes, till skillnad från mina egna skol- och klasskamrater, som jag, i den mån de fortfarande finns kvar i stan, i många fall inte längre kände igen när jag kom tillbaka.

En av dem jag hälsade på och som då bodde kvar i närheten av KPS, där vi tillbringat många år tillsammans, nämligen på Jakobsberg, var Brita Ericson.

I fredags fanns det tråkigt nog dödsannonser i tidningen för både Brita Ericson och Ethel Halvarsson. Jag har väntat att få se dessa men ändå inte....hade hoppats "hinna" hälsa på dem, men så blev det inte, vilket känns mycket tråkigt.

Vaktmästarfamiljen Gunnar och Brita Ericson med barn bodde i lägenheten under oss i elevhemmet på KPS, där vi i rektorsfamiljen, samt elevhemsföreståndarinnan Binnie Johansdotter, också bodde.

Speciellt vi barn hängde ihop och lekte. De hade fyra och vi var fyra, även om det var lite åldersskillnad, förutom när det gällde min syster Ingrid och deras äldsta dotter Kerstin, som är födda samma år. Sune och Britt-Lis låg närmast mig i ålder.

Brita Ericson och jag hade därmed många gemensamma minnen från KPS, där jag tillbringade mina första 17 år, som vi naturligtvis talade om när vi träffades. Ofta var jag där nere och lekte med Britt-Lis eller tittade på TV (som vi inte hade förrän jag gick i sexan), tills pappa knackade i elementröret och det var dags att gå upp.

Brita Ericson var en av de vuxna som alltid fanns närvarande. En annan var naturligtvis hennes man Gunnar, samt mina egna föräldrar, eftersom pappa och ibland även mamma jobbade på skolan. Ett sätt att vidmakthålla den goda relationen familjerna emellan (som för övrigt delvis hade olika bekantskapskrets) var att varje jul utväxla julblommor.

Gunnar Ericson, som nu varit borta ganska många år, förtjänar förresten också några ord här. Han skötte KPS skolgård exemplariskt med prunkande stenparti, välskötta gräsmattor och rabatter, rundel med krusbärsbuskar, grönsaksodling, häckar och hallonsnår, fixade allt praktiskt kring skolans fyrverkerier, flagghissning och valborgsfirande och allt annat som firades. Gunnar Ericson var en i synnerhet närvarande och idog person, som brann för sitt arbete, och det var en stor förlust när han slutade!

Ett av mina första jobb var f ö att hjälpa honom plocka upp tändstickor och fimpar från skolgården; eleverna hade nämligen en förkärlek för att slänga dessa bredvid papperskorgarna av plåt istället för i.

Sedan flyttade för några år sedan Brita från Jakobsberg, jag pendlade dagligen under några år till universitetet i Karlstad och tog första bussen på morgonen och sista hem (om jag inte skulle vänta på kvällsbussen som gick vid niotiden). Därmed försvann i stort sett tillfällena att hälsa på människor i stan, inkl min bror, eftersom jag bodde 2,7 mil söderut och dessutom hade och har ett hus att ta hand om.

Detta gick också ut över mitt besök hos Ethel Halvarsson, som vi kommit överens om att jag skulle företa, när jag träffade henne på Vintergatan en gång. Jag missade även hennes 90-årsdag.

Det känns oförlåtligt, särskilt idag när hon inte finns längre. Det känns också som om jag brutit min mammas tradition - hon var exemplarisk på att hålla kontakten med människor runtom i Sverige!

Min mamma beundrade Ethel Halvarsson, som varit lärare på KPS, mycket och jag kommer ihåg att hon och jag en gång hälsade på henne i stugan vid Bergsjön (?). Ethel var en mycket skicklig och erkänd konstnär i Kristinehamn och troligen Kristinehamns mest kända och kanske även skickligaste textilkonstnär.

I bröllopspresent fick vi för övrigt ett konstverk av min mamma (se överst på sidan), som är tillverkat av Ethel Halvarsson - en mycket stilfull komposition, som jag fortfarande här har uppsatt på väggen!

Jag har fortfarande några kontakter kvar bland mina föräldrars vänner och bekanta, som jag ska försöka vårda lite bättre, och nästa vecka har jag tänkt hälsa på Vera Nilsson, f d husmor på KPS, som jag ofta tillsammans med elevhemsföreståndarinnan Binnie Johansdotter gjorde bl a tjong med före jul - en konst de till fullo behärskade, bland andra konster.

Hon ska få lära mig hur jag virkar färdigt den grytlapp som min mamma för nu 16 år sedan lämnade efter sig oavslutad och som är virkad i en speciell teknik, som Vera och bl a även husmor före henne, tillika nu bortgången vän och årsbarn med min mamma, Maja Wallinder, behärskade.

Ethel Halvarsson var 93 år när hon gick bort och Brita Ericson 89. Vera Nilsson är nu 87. Jag skall försöka vårda kontakten med henne bättre. Vera Nilsson ställde också upp för min mamma otroligt på slutet när hon var sjuk och då jag bodde i Uppsala och två av mina syskon i Stockholm; en hjälp mamma var mycket tacksam för!

Detta var ägnat att enbart bli ett in memoriam tillägnat Ethel Halvarsson och Brita Ericson, men varför bara hylla och komma ihåg dem som inte längre finns i livet? Vi har nog alla människor kvar i livet, som vi kanske borde ta hand om kontakten med lite bättre och hälsa på lite oftare - medan de är i livet....