Kristinehamn är inte bara hus, vägar eller hål i asfalt. Kristinehamn är också människor. Efter att ha varit ifrån stan i 29,5 år innan jag åter bosatte mig i kommunen i januari 2002, var det alltid lika roligt att träffa eller se någon av mina föräldrars vänner eller bekanta. I synnerhet som min mamma gick bort redan för nu 16 år sedan och min pappa för 36 år sedan.
Det blev alltid en igenkänningens glädje, då de såg ut ungefär som jag mindes, till skillnad från mina egna skol- och klasskamrater, som jag, i den mån de fortfarande finns kvar i stan, i många fall inte längre kände igen när jag kom tillbaka.
En av dem jag hälsade på och som då bodde kvar i närheten av KPS, där vi tillbringat många år tillsammans, nämligen på Jakobsberg, var Brita Ericson.
I fredags fanns det tråkigt nog dödsannonser i tidningen för både Brita Ericson och Ethel Halvarsson. Jag har väntat att få se dessa men ändå inte....hade hoppats "hinna" hälsa på dem, men så blev det inte, vilket känns mycket tråkigt.
Vaktmästarfamiljen Gunnar och Brita Ericson med barn bodde i lägenheten under oss i elevhemmet på KPS, där vi i rektorsfamiljen, samt elevhemsföreståndarinnan Binnie Johansdotter, också bodde.
Speciellt vi barn hängde ihop och lekte. De hade fyra och vi var fyra, även om det var lite åldersskillnad, förutom när det gällde min syster Ingrid och deras äldsta dotter Kerstin, som är födda samma år. Sune och Britt-Lis låg närmast mig i ålder.
Brita Ericson och jag hade därmed många gemensamma minnen från KPS, där jag tillbringade mina första 17 år, som vi naturligtvis talade om när vi träffades. Ofta var jag där nere och lekte med Britt-Lis eller tittade på TV (som vi inte hade förrän jag gick i sexan), tills pappa knackade i elementröret och det var dags att gå upp.
Brita Ericson var en av de vuxna som alltid fanns närvarande. En annan var naturligtvis hennes man Gunnar, samt mina egna föräldrar, eftersom pappa och ibland även mamma jobbade på skolan. Ett sätt att vidmakthålla den goda relationen familjerna emellan (som för övrigt delvis hade olika bekantskapskrets) var att varje jul utväxla julblommor.
Gunnar Ericson, som nu varit borta ganska många år, förtjänar förresten också några ord här. Han skötte KPS skolgård exemplariskt med prunkande stenparti, välskötta gräsmattor och rabatter, rundel med krusbärsbuskar, grönsaksodling, häckar och hallonsnår, fixade allt praktiskt kring skolans fyrverkerier, flagghissning och valborgsfirande och allt annat som firades. Gunnar Ericson var en i synnerhet närvarande och idog person, som brann för sitt arbete, och det var en stor förlust när han slutade!
Ett av mina första jobb var f ö att hjälpa honom plocka upp tändstickor och fimpar från skolgården; eleverna hade nämligen en förkärlek för att slänga dessa bredvid papperskorgarna av plåt istället för i.
Sedan flyttade för några år sedan Brita från Jakobsberg, jag pendlade dagligen under några år till universitetet i Karlstad och tog första bussen på morgonen och sista hem (om jag inte skulle vänta på kvällsbussen som gick vid niotiden). Därmed försvann i stort sett tillfällena att hälsa på människor i stan, inkl min bror, eftersom jag bodde 2,7 mil söderut och dessutom hade och har ett hus att ta hand om.
Detta gick också ut över mitt besök hos Ethel Halvarsson, som vi kommit överens om att jag skulle företa, när jag träffade henne på Vintergatan en gång. Jag missade även hennes 90-årsdag.
Det känns oförlåtligt, särskilt idag när hon inte finns längre. Det känns också som om jag brutit min mammas tradition - hon var exemplarisk på att hålla kontakten med människor runtom i Sverige!
Min mamma beundrade Ethel Halvarsson, som varit lärare på KPS, mycket och jag kommer ihåg att hon och jag en gång hälsade på henne i stugan vid Bergsjön (?). Ethel var en mycket skicklig och erkänd konstnär i Kristinehamn och troligen Kristinehamns mest kända och kanske även skickligaste textilkonstnär.
I bröllopspresent fick vi för övrigt ett konstverk av min mamma (se överst på sidan), som är tillverkat av Ethel Halvarsson - en mycket stilfull komposition, som jag fortfarande här har uppsatt på väggen!
Jag har fortfarande några kontakter kvar bland mina föräldrars vänner och bekanta, som jag ska försöka vårda lite bättre, och nästa vecka har jag tänkt hälsa på Vera Nilsson, f d husmor på KPS, som jag ofta tillsammans med elevhemsföreståndarinnan Binnie Johansdotter gjorde bl a tjong med före jul - en konst de till fullo behärskade, bland andra konster.
Hon ska få lära mig hur jag virkar färdigt den grytlapp som min mamma för nu 16 år sedan lämnade efter sig oavslutad och som är virkad i en speciell teknik, som Vera och bl a även husmor före henne, tillika nu bortgången vän och årsbarn med min mamma, Maja Wallinder, behärskade.
Ethel Halvarsson var 93 år när hon gick bort och Brita Ericson 89. Vera Nilsson är nu 87. Jag skall försöka vårda kontakten med henne bättre. Vera Nilsson ställde också upp för min mamma otroligt på slutet när hon var sjuk och då jag bodde i Uppsala och två av mina syskon i Stockholm; en hjälp mamma var mycket tacksam för!
Detta var ägnat att enbart bli ett in memoriam tillägnat Ethel Halvarsson och Brita Ericson, men varför bara hylla och komma ihåg dem som inte längre finns i livet? Vi har nog alla människor kvar i livet, som vi kanske borde ta hand om kontakten med lite bättre och hälsa på lite oftare - medan de är i livet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar