 |
| Novemberfält i Värmlands Säby, 2012. En ensam lantbrukare både sår, plöjer, harvar, skördar..... |
 |
| Manuellt arbete var vanligare förr. Här från en kurs i liebruk i Nicklasdam, som jag deltog i den 30 juni 2012. |
1890
Av 1890 års folkräkning framgår att fördelningen av personer i nuvarande Kristinehamns kommun såg ut som följer:
Kristinehamn 6 023
Varnum 2 604
Visnum 3 489
Visnums Kil 1 359
Rudskoga 1 705
Ölme 2 950
Befolkningen i hela Kristinehamn (med nuvarande kommungränser) uppgick till 18 130 personer. Visnums, Visnums Kils, Rudskogas och Ölmes invånarantal uppgick till 9 505 personer eller 52 % av den totala befolkningen i vad som nu är Kristinehamn. OBS att Visnum, Visnums Kil, Ölme och Rudskoga inte blev del av Kristinehamns kommun förrän i och med kommunreformen 1971.*)
Separerar jag Varnum, dvs Kristinehamns tidigare landsbygdsdel, från Kristinehamn, utgjorde 1890 landsbygdsbefolkningen 68 % av befolkningen inom de gränser som idag utgör Kristinehamns kommun. (OBS att Wikipedia uppger att Björneborg 1948 - 1954 fanns i Visnum. Såvitt jag vet ingår Björneborg fortfarande i Visnum. På gamla brev från slutet av 1800-talet, står det dock postadressen Björneborg på brev adresserade till Långerud.)
*) Wikipedia: Området bestod när 1862 års kommunalförordningar trätt i kraft av Kristinehamns stad och fem landskommuner. 1951 inkorporerades Varnums landskommun i Kristinehamns stad.
Vid den landsomfattande kommunreformen 1952 bildades storkommunerna Visnum (av Rudskoga, Södra Råda, Visnum och Visnums-Kil) och Väse (av Väse och Ölme).
1948–1954 fanns Björneborgs municipalsamhälle i Visnum.
Vid nästa kommunreform, 1971 bildades Kristinehamns kommun av Kristinehamns stad och Visnum (ej Södra Råda som gick till Gullspångs kommun och därmed överfördes till Skaraborgs län) samt Ölme församling ur Väse.
2011
Den 31 dec 2011 uppgick befolkningen i hela Kristinehamns kommun till 23 698 personer, varav i Visnum, Visnums Kil, Rudskoga och Ölme 4 520 personer eller 19 %.
SCB:s befolkningsstatistik 2011-12-31 enligt indelningen 2012-01-01:
Kristinehamn (med Varnum) 19 178
Rudskoga 691
Visnums Kil 267
Visnum 2 237
Ölme 1 325
I SCB:s statistik framgår inte hur många som bor i Kristinehamns och Varnums landsbygd, dock. 1890 kan man väl utgå från att de flesta hade sin försörjning på det ställe de bodde på, oavsett om man förestod poststationen, var lantbrukare, lantarbetare, snickare, smed, piga, lärare eller ladugårdskarl. Många hade också köksträdgårdar samt var självförsörjande på mjölk.
Det fanns också gott om skolor på landsbygden, så även om bilar och bussar inte fanns, gick det att cykla eller gå till skolan i de flesta väder. Det fanns förmodligen också gott om butiker och man kunde försörja sig ganska väl med vad som fanns i bygden. Knallar knallade också runt och sålde tyger m m och möjligen fanns det också andra gårdfarihandlare.
2012 är behovet av service på landsbygden större än tidigare. Trots att det finns många landsbygdsföretag, är specialiseringen större och man är därmed inte alltid självförsörjande i lika hög grad. Många skolor har lagts ner, vilket ökar behovet av skolskjuts. Affärer och mackar för fordonsbränsle har tvingats lägga ned, vilket gör att människor måste åka längre för att tanka.
Det har också blivit färre postutlämningsställen, färre vårdcentraler och färre apotek under 2000-talet. Inga gårdfarihandlare, knallar eller matbussar existerar längre och befolkningen har åldrats. Detta gör att behovet av kollektiva samfärdsmedel för socialt åkande har ökat, om inte människor skall bli helt isolerade. Detta gäller även ungdomar.
Dock satsas idag istället de största resurserna på arbetspendling mellan de större orterna. Det förutsätts sålunda att landsortsbefolkningen i glest befolkade delar har bilar och bilar som fungerar samt att alla har körkort. Detta är inte fallet, eftersom många är gamla och behöver bistånd. Ungdomar blir också mer beroende av sina föräldrars skjuts.
Sverige urbaniseras nu snabbast i hela EU. Detta ställer nya krav på kommuner, som ju enligt kommunallagen skall behandla sina invånare lika, om inte särskilda skäl föreligger.
Har man som måtto att en satsning alltid skall gynna så många som möjligt, så kommer alltid landsbygdsbefolkningen att bli lidande. Det är inte ett handikapp eller funktionshinder att vara landsbygdsbo, men det kan bli, om inte kommunens politik är klok. Räknar man med att alla satsningar som görs skall gynna så många som möjligt, kommer alltid landsbygden att framöver bli lidande, då ju alla satsningar där enbart kommer att gynna ett fåtal - såsom demografin idag ser ut.
Alternativet är ju förstås att lägga ned hela landsbygden och låta den självdö, men då får vi glömma allt det där med lokalproducerade livsmedel, lokalproducerade fordonsbränslen m m .......... Då blir det inte heller några vägar till sommargästerna som strömmar ut från städerna på sommaren och ingen liten lanthandel för dem att åka och handla i. Man får nöja sig med campingens glasskiosk, m a o.
Utvecklingen innebär en utmaning för dagens kommuner inkl Kristinehamn. Ett om- och nytänk behövs! Kanske är det inte bara staten som skall utlokalisera verksamheter, utan också kommunerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar