Kristinehamns förändrade demografi på 120 år

Novemberfält i Värmlands Säby, 2012. En ensam lantbrukare både sår, plöjer, harvar, skördar.....

Manuellt arbete var vanligare förr. Här från en kurs i liebruk i Nicklasdam, som jag deltog i den 30 juni 2012.

1890

Av 1890 års folkräkning framgår att fördelningen av personer i nuvarande Kristinehamns kommun såg ut som följer:

Kristinehamn                         6 023
Varnum                                  2 604
Visnum                                  3 489
Visnums Kil                           1 359
Rudskoga                               1 705
Ölme                                      2 950

Befolkningen i hela Kristinehamn (med nuvarande kommungränser) uppgick till 18 130 personer. Visnums, Visnums Kils, Rudskogas och Ölmes invånarantal uppgick till 9 505 personer eller 52 % av den totala befolkningen i vad som nu är Kristinehamn. OBS att Visnum, Visnums Kil, Ölme och Rudskoga inte blev del av Kristinehamns kommun förrän i och med kommunreformen 1971.*)

Separerar jag Varnum, dvs Kristinehamns tidigare landsbygdsdel, från Kristinehamn, utgjorde 1890 landsbygdsbefolkningen 68 % av befolkningen inom de gränser som idag utgör Kristinehamns kommun.  (OBS att Wikipedia uppger att Björneborg 1948 - 1954 fanns i Visnum. Såvitt jag vet ingår Björneborg fortfarande i Visnum. På gamla brev från slutet av 1800-talet, står det dock postadressen Björneborg på brev adresserade till Långerud.)

*) Wikipedia: Området bestod när 1862 års kommunalförordningar trätt i kraft av Kristinehamns stad och fem landskommuner. 1951 inkorporerades Varnums landskommun i Kristinehamns stad.
Vid den landsomfattande kommunreformen 1952 bildades storkommunerna Visnum (av Rudskoga, Södra Råda, Visnum och Visnums-Kil) och Väse (av Väse och Ölme).
1948–1954 fanns Björneborgs municipalsamhälle i Visnum.
Vid nästa kommunreform, 1971 bildades Kristinehamns kommun av Kristinehamns stad och Visnum (ej Södra Råda som gick till Gullspångs kommun och därmed överfördes till Skaraborgs län) samt Ölme församling ur Väse.

2011

Den 31 dec 2011 uppgick befolkningen i hela Kristinehamns kommun till 23 698 personer, varav i Visnum, Visnums Kil, Rudskoga och Ölme 4 520 personer eller 19 %.

SCB:s befolkningsstatistik 2011-12-31 enligt indelningen 2012-01-01:

Kristinehamn (med Varnum) 19 178
Rudskoga                                    691
Visnums Kil                                267
Visnum                                     2 237
Ölme                                        1 325

I SCB:s statistik framgår inte hur många som bor i Kristinehamns och Varnums landsbygd, dock. 1890 kan man väl utgå från att de flesta hade sin försörjning på det ställe de bodde på, oavsett om man förestod poststationen, var lantbrukare, lantarbetare, snickare, smed, piga, lärare eller ladugårdskarl. Många hade också köksträdgårdar samt var självförsörjande på mjölk.

Det fanns också gott om skolor på landsbygden, så även om bilar och bussar inte fanns, gick det att cykla eller gå till skolan i de flesta väder. Det fanns förmodligen också gott om butiker och man kunde försörja sig ganska väl med vad som fanns i bygden. Knallar knallade också runt och sålde tyger m m och möjligen fanns det också andra gårdfarihandlare.

2012 är behovet av service på landsbygden större än tidigare. Trots att det finns många landsbygdsföretag, är specialiseringen större och man är därmed inte alltid självförsörjande i lika hög grad. Många skolor har lagts ner, vilket ökar behovet av skolskjuts. Affärer och mackar för fordonsbränsle har tvingats lägga ned, vilket gör att människor måste åka längre för att tanka.

Det har också blivit färre postutlämningsställen, färre vårdcentraler och färre apotek under 2000-talet. Inga gårdfarihandlare, knallar eller matbussar existerar längre och befolkningen har åldrats. Detta gör att behovet av kollektiva samfärdsmedel för socialt åkande har ökat, om inte människor skall bli helt isolerade. Detta gäller även ungdomar.

Dock satsas idag istället de största resurserna på arbetspendling mellan de större orterna. Det förutsätts sålunda att landsortsbefolkningen i glest befolkade delar har bilar och bilar som fungerar samt att alla har körkort. Detta är inte fallet, eftersom många är gamla och behöver bistånd. Ungdomar blir också mer beroende av sina föräldrars skjuts.

Sverige urbaniseras nu snabbast i hela EU. Detta ställer nya krav på kommuner, som ju enligt kommunallagen skall behandla sina invånare lika, om inte särskilda skäl föreligger.

Har man som måtto att en satsning alltid skall gynna så många som möjligt, så kommer alltid landsbygdsbefolkningen att bli lidande. Det är inte ett handikapp eller funktionshinder att vara landsbygdsbo, men det kan bli, om inte kommunens politik är klok. Räknar man med att alla satsningar som görs skall gynna så många som möjligt, kommer alltid landsbygden att framöver bli lidande, då ju alla satsningar där enbart kommer att gynna ett fåtal - såsom demografin idag ser ut.

Alternativet är ju förstås att lägga ned hela landsbygden och låta den självdö, men då får vi glömma allt det där med lokalproducerade livsmedel, lokalproducerade fordonsbränslen m m .......... Då blir det inte heller några vägar till sommargästerna som strömmar ut från städerna på sommaren och ingen liten lanthandel för dem att åka och handla i. Man får nöja sig med campingens glasskiosk, m a o.

Utvecklingen innebär en utmaning för dagens kommuner inkl Kristinehamn. Ett om- och nytänk behövs! Kanske är det inte bara staten som skall utlokalisera verksamheter, utan också kommunerna?

En avlövad södra landsbygd

Den 16 juni fattade Kristinehamns kommunfullmäktige beslutet att lägga ner skolorna i Kärr, Visnums Kil, och i Bäckhammar, Visnum. De enda skolorna som blir kvar i den södra delen, som tidigare varit en egen kommun och som idag har ca 3 200 invånare, är Björneborgs skola (F-6) i norra Visnum och Grunnebacka skola (F-6) i Rudskoga. De tre kommundelarna söder om Kristinehamns tätort utgör 336 km2, varav Visnum 184, Visnums Kil 99 och Rudskoga 53 km2.

Det är inte konstigt om man börjar känna sig avlövade. Kanske hade det varit bättre att man hade fortsatt som egen kommun? I och med den stora kommunreformen 1952 uppgick de tidigare landskommunerna Visnums Kil, Rudskoga och Södra Råda i Visnums kommun, som kom att ha sitt säte och sitt kommunhus i Nybble. I Nybble fanns även skola, apotek, post, polis, vårdcentral, äldreboende, affär m m.

1971 uppgick Visnums kommun exkl Södra Råda, som kom att tillhöra Gullspångs kommun, i Kristinehamns kommun och hur skall man beteckna utvecklingen efter detta? I Nybble har följande hänt:

- Äldreboendet Svedjegården har lagts ner i etapper fram till ca år 2003, då det avvecklades helt.
- Post, polis etc har försvunnit (statligt, dock).
- Apoteket har lagts ner (lönade sig inte längre sedan lägsta pris-regeln infördes; alltså inget kommunalt beslut).
- Skolan har lagts ner (löfte om en ny gavs)
- Macken har lagts ner (flera skäl)
- Paketutlämningen har flyttats från affärerna i Nybble och Skottlanda (Rudskoga) till Bäckhammar (statligt påbud), trots att endast 15 % av paketutlämningen tidigare skedde där. Dock ligger ju Bäckhammar i Visnum, så för tidigare Visnums kommuns del har det inneburit ett utlämningsställe istället för tre. För att vi ska åka bil lite mindre? :-)

Vad händer om barnfamiljerna flyttar härifrån? Blir det bara rutschkanorna kvar då?



Jag minns när man lade ner Svedjegården, sista etappen. Då räknade man till ca 20 barn här som behövde dagis. De hade kunnat inrymmas i Svedjegården, där det också fanns ett kök, men någon förskola blev det inte.

Vad ska man för övrigt kalla denna utveckling; den kommunala och statliga landsbygdspolitiken? Jag minns när vi hade missionshuset i Berg, Medhamn, som vårt sommarställe mellan ca 1964 och 1985 och vi gick till Elis Johanssons (Ingemar Johanssons, f d riksmarschalkens och lekledarens, i Medhamn, far) affär och handlade. Sedan kom visst konsumbussarna och därefter försvann konsumbussarna. Då var redan affären utkonkurrerad....

Ska man kalla kommunsammanslagningen för kolonialisering? Brödet kommer från kolonierna på landet, som också servar med skattepengar - inte i form av tunnor spannmål, men i form av kronor och ören. I städerna byggs väl upplysta vägar och cykelvägar och infrastruktur i närheten av de strandnära bostäderna för de bemedlade, där också i Kristinehamns fall Djurgårdsskolan byggs ut (behöver dock renoveras och fräschas upp invändigt, inte minst) för att ta emot alla nybyggarnas barn och där också en del av landsortens barn är tänkta att gå....

Vägarna på landet är i huvudsak samfällighetsvägar, som sliter på bilarna och som ofta knappt är farbara. Här i söder togs också för några år sedan 19 gatlyktor bort, så att barnen på flera ställen får stå och vänta på skolbussen i mörker under vinterhalvåret....

Här i söder vill man inte ha samma service som i staden, men man vill ha en skola; en skola dit barnen inte behöver åka tre mil.

Den 16 juni beslutade dock KF att lägga ner Visnums Kils sista skola. Den sista av tre. Att vänta sig en ny i Nybble, Visnum, tycks vara att vänta sig för mycket. Istället är det resor på ibland över tre mil enkel resa som väntar 6-7-åringarna.

Gamla landsvägen

Imorse sov jag lite längre och åkte därför till Bäckhammar för att ta bussen därifrån istället för från Nybble. Tjänar en kvart på det, men ibland är en kvarts extra sömn guld värd!

På vägen hem tog jag bilden som jag har lagt in överst. Den visar den bit av landsvägen söderut från Kristinehamn som går mellan Bäckhammar och Långerud, parallellt med riksväg 26. Denna väg har en speciell historia för mig, som handlar om när vi om somrarna åkte till vår sommarstuga; ett gammalt torp i Linhult, Södra Råda.

Just sträckan ovan, men i synnerhet den genom Långerud, tyckte jag särskilt mycket om. Den var kuperad och lite rolig att åka. Vi hade stuvat in både pelargoner, trasmattor, mat och kläder i mjölkbilen ut till landet och jag njöt av färden. Senare, när den raka vägen byggts, försvann charmen.

Jag vet inte när den nya vägen byggdes, men min minnesbild är att det var innan vi lämnade vår sommarstuga i Linhult och att resan på den nya vägen blev tråkig. Var nog ganska liten då. Senare, när jag var tolv år, köpte mina föräldrar det gamla missionshuset i Berg, Medhamn, som de byggde om.

Sedan jag flyttat tillbaka till Kristinehamns kommun och bosatt mig i Värmlands Säby 2002, har jag fått anledning att åka denna väg många gånger. Jag tycker fortfarande att den både är vacker och rolig att åka.

Jag åker därför gärna genom Långerud; den by där både min farfars farbror Lars-Göran, som ligger begravd på Visnums kyrkorgård, bodde med sin familj, liksom min farfars mamma ett kortare tag. Jag har visst fortfarande släktingar där, som jag ännu inte träffat.

Historiens vingslag är kännbara för mig i dessa trakter. En stor skillnad mot Uppsala, där det inte fanns någon anknytning alls. Alla behöver vi få tillbaka vår historia och närma oss våra rötter!